Publicerad 11 december 2019 kl. 21:57

1917 delades det politiska Finland

Tack för att du väljer Ålandstidningen!
I oroliga tider är det extra viktigt med pålitlig journalistik. Artiklar som innehåller samhällsviktig information om coronakrisen är därför öppna för alla på vår sajt.

Då Alexander Kerenskijs provisoriska ryska regering störtades 7 november 1917 i vad som senare kom med sovjetisk terminologi att kallas ”oktoberrevolutionen” blev följden en skarp tudelning av det politiska fältet i Finland.

Initiativet i självständighetspolitiken övertogs av de borgerliga partierna som ville frigöra Finland ensidigt från Ryssland snarast möjligt, stöttat främst på Tyskland. Socialdemokraterna å sin sida tog sikte på att självständigheten skulle uppnås genom en deklaration av Lenins nya ryska regering.

Direkt efter bolsjevikkuppen samlades lantdagen för att dryfta den nya situationen och hur frågan om den högsta makten nu skulle ordnas. Någon enighet gick inte att nå och läget tillspetsades ytterligare av att den finländska landsorganisationen utlyste generalstrejk som inleddes natten mot 14 november. Bråk och våldsamma sammanstötningar under den fem dagar långa strejken gav försmak av att ett socialistiskt maktövertagande med våld hängde i luften också i Finland.

Under trycket av strejken röstade 15 november agrarer, socialdemokrater och en del borgerliga för antagandet av maktlagen som innebar att lantdagen övertog den högsta makten, i praktiken i sig en självständighetsförklaring. Dagen därpå antogs även de nya kommunallagarna och lagen om åtta timmars arbetsdag.

Den 27 november tillsatte lantdagens borgerliga majoritet en ny helborgerlig senat (regering) ledd av P.E. Svinhufvud, vars viktigaste uppgift var att snarast lösgöra Finland och vinna utländska makters erkännande härav. Svinhufvud ville inte vända sig med anhållan till den ryska bolsjevikregeringen eftersom det inneburit ett erkännande av de nya ryska makthavarna.

Den 4 december framförde han så ett regeringsuttalande i lantdagen, vari ingick förmodandet att Rysslands ”fria folk och dess konstituerande nationalförsamling” inte skulle lägga hinder i vägen för ”Finlands inträde i de fria och oberoende folkens skara”. Senatens omedelbart inledda försök att utverka andra makters erkännande av självständigheten besvarades med att självständighetsförklaringen måste framföras av lantdagen själv för att erhålla tillräcklig vikt.

Lantdagen sammankom så 6 december för att behandla frågan. Mot de borgerligas motion som i sak svarade mot regeringsdeklarationen framställde Socialdemokraterna att oavhängigheten skulle nås genom förhandlingar med de ryska makthavarna. Det borgerliga förslaget vann med rösterna 100 mot 88, varmed Svinhufvuds uttalande blev den officiella självständighetsförklaringen.

Sonderingar om erkännande hos Sverige och Tyskland gav för handen att den finländska senaten först måste vända sig till Lenins regering för erkännande. Den politiska utvecklingen i Ryssland gjorde att Svinhufvuds senat fick ta skeden i vacker hand och sände 27 december två representanter till S:t Petersburg för att utröna den ryska regeringens mening. Då hade Socialdemokraterna strax innan skickat en egen tremannadelegation som träffade såväl Lenin som Trotskij, vilka lovade erkänna självständigheten under förespegling att arbetarna i Finland därmed skulle sporras till att genomföra revolution i landet, vilket i sin tur även skulle inspirera arbetarna i Sverige att följa exemplet.

Bolsjevikernas centralkommitté godkände i princip erkännandet av Finlands självständighet 28 december. De borgerliga sändebuden å sin sida fick veta samma dag kort och gott att det bara var att sända in en skrivelse som skulle besvaras. Två dagar senare anlände Svinhufvud själv till S:t Petersburg i spetsen för en delegation med begärd skrivelse som fick riktas till ”folkkommissariernas råd”. Dagen därpå, 31 december, expedierade Lenin rådsregeringens skriftliga erkännande som bekräftades av centralkommittén för arbetar- och soldatråden i S:t Petersburg 4 januari.

Olle Sjöstrand

Fotnot. Det här är del ett av två av Olle Sjöstrands insändare. Fortsättning följer alltså.

Fyra miljoner av Sveriges besökare är finländare.

Det är alldeles klart att skattemyndigheterna hela tiden känner ett utökat behov av sysselsättning. Man skickar ut ett flertal skrivelser om olika beskattningsbeslut och verkningarna av dessa.

Tips till ÅCA: Gör som Ålands skogsindustrier och sänk priset på råvaran. Då blir det större vinst.

”Ekonom”

Bästa vandrare! I går då jag läste tidningen angående djurkadaver på en vandringsled på Vårdö, suckade jag lite och tänkte ännu en gång – nu får sig jägarna en känga, igen...

För en tid sedan kunde vi läsa om allt lägre nativitetstal i Finland och på Åland. Endast tre kommuner på Åland har ett födelseöverskott.

Röda korset Ålands distrikt önskar uttrycka sitt starka stöd för Erika Bomans gästledare i Ålandstidningen den 5 augusti. Åland behöver stärka sin kapacitet för psykiskt stöd och psykisk första hjälp på alla plan.

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s S

Visst, det finns statistik som visar att fler svarta skjuts av polisen i förhållande till folkmängden. Men det är så, att det är fattiga människor som mest råkar ut för polisens våld och skjutningar.

Jag vill bara berömma Röde orm för alla gratisresor och för den fina servicen.

Jag körde med bil i går (tisdag) från Storby och österut på huvudvägen mot Mariehamn. Till min fasa fick jag se att man har klippt bort alla vackra blommor längs huvudvägen och längs cykel- och gångvägen i Eckerö.

Bästa Albin och Berit. Hur orkar ni bara reta upp er på allt från Badhusparken till stadsbussen och Röde orm? Vilken negativ och tråkig attityd! Vi har det ju så otroligt bra här på vårt fridfulla vackra Åland.

Det gläder mig att min kollega i finans- och näringsutskottet John Holmberg (Lib) ställer sig till den lilla skara, som börjat granska pensionsfondens arbete.

Talentia uppmärksammar i en insändare i Ålandstidningen (4.8) att det behövs samarbetsanda och drivkraft i Kommunernas socialtjänst k.f. (KST). Från KST:s sida uppskattas initiativet.

Barn i bild

Fler insändare