Publicerad 11 december 2019 kl. 21:57

1917 delades det politiska Finland

Då Alexander Kerenskijs provisoriska ryska regering störtades 7 november 1917 i vad som senare kom med sovjetisk terminologi att kallas ”oktoberrevolutionen” blev följden en skarp tudelning av det politiska fältet i Finland.

Initiativet i självständighetspolitiken övertogs av de borgerliga partierna som ville frigöra Finland ensidigt från Ryssland snarast möjligt, stöttat främst på Tyskland. Socialdemokraterna å sin sida tog sikte på att självständigheten skulle uppnås genom en deklaration av Lenins nya ryska regering.

Direkt efter bolsjevikkuppen samlades lantdagen för att dryfta den nya situationen och hur frågan om den högsta makten nu skulle ordnas. Någon enighet gick inte att nå och läget tillspetsades ytterligare av att den finländska landsorganisationen utlyste generalstrejk som inleddes natten mot 14 november. Bråk och våldsamma sammanstötningar under den fem dagar långa strejken gav försmak av att ett socialistiskt maktövertagande med våld hängde i luften också i Finland.

Under trycket av strejken röstade 15 november agrarer, socialdemokrater och en del borgerliga för antagandet av maktlagen som innebar att lantdagen övertog den högsta makten, i praktiken i sig en självständighetsförklaring. Dagen därpå antogs även de nya kommunallagarna och lagen om åtta timmars arbetsdag.

Den 27 november tillsatte lantdagens borgerliga majoritet en ny helborgerlig senat (regering) ledd av P.E. Svinhufvud, vars viktigaste uppgift var att snarast lösgöra Finland och vinna utländska makters erkännande härav. Svinhufvud ville inte vända sig med anhållan till den ryska bolsjevikregeringen eftersom det inneburit ett erkännande av de nya ryska makthavarna.

Den 4 december framförde han så ett regeringsuttalande i lantdagen, vari ingick förmodandet att Rysslands ”fria folk och dess konstituerande nationalförsamling” inte skulle lägga hinder i vägen för ”Finlands inträde i de fria och oberoende folkens skara”. Senatens omedelbart inledda försök att utverka andra makters erkännande av självständigheten besvarades med att självständighetsförklaringen måste framföras av lantdagen själv för att erhålla tillräcklig vikt.

Lantdagen sammankom så 6 december för att behandla frågan. Mot de borgerligas motion som i sak svarade mot regeringsdeklarationen framställde Socialdemokraterna att oavhängigheten skulle nås genom förhandlingar med de ryska makthavarna. Det borgerliga förslaget vann med rösterna 100 mot 88, varmed Svinhufvuds uttalande blev den officiella självständighetsförklaringen.

Sonderingar om erkännande hos Sverige och Tyskland gav för handen att den finländska senaten först måste vända sig till Lenins regering för erkännande. Den politiska utvecklingen i Ryssland gjorde att Svinhufvuds senat fick ta skeden i vacker hand och sände 27 december två representanter till S:t Petersburg för att utröna den ryska regeringens mening. Då hade Socialdemokraterna strax innan skickat en egen tremannadelegation som träffade såväl Lenin som Trotskij, vilka lovade erkänna självständigheten under förespegling att arbetarna i Finland därmed skulle sporras till att genomföra revolution i landet, vilket i sin tur även skulle inspirera arbetarna i Sverige att följa exemplet.

Bolsjevikernas centralkommitté godkände i princip erkännandet av Finlands självständighet 28 december. De borgerliga sändebuden å sin sida fick veta samma dag kort och gott att det bara var att sända in en skrivelse som skulle besvaras. Två dagar senare anlände Svinhufvud själv till S:t Petersburg i spetsen för en delegation med begärd skrivelse som fick riktas till ”folkkommissariernas råd”. Dagen därpå, 31 december, expedierade Lenin rådsregeringens skriftliga erkännande som bekräftades av centralkommittén för arbetar- och soldatråden i S:t Petersburg 4 januari.

Olle Sjöstrand

Fotnot. Det här är del ett av två av Olle Sjöstrands insändare. Fortsättning följer alltså.

Några förbättringar som jag påtalat under flera år.

I Gluggen skriver Jonny Mattsson att ålänningarna är dåliga på att blinka i trafiken. Problemet är att de åländska rondellerna, förutom Rökerirondellen och Sjukhusrondellen, är så små.

De politiska grupperingarna i stadsfullmäktige har fört förhandlingar om fördelningen av förtroendeposter i kommunens organ.

Det vore svårt att tänka sig att någon kunde göra ett bättre jobb för Ålands försvar mot förtal, likt de Bruno Fransholm framför i sina insändare, än Mats Löfström.

I en replik den 9 januari hävdar riksdagsmannen att fel sanning framförts. Om cirka 1,25 miljoner sannfinländare säger att klumpsumman är bidrag och 20.000 ålänningar säger att det inte är det, vad är korrekt sanning?

Den 27 december var vi som vanligt på väg till Finland för att fira nyår i Korpo. På eftermiddagen drabbades jag av det som med ett mycket tydligt beskrivande namn kallas vinterkräksjukan.

Förra veckan försökte jag få komma till tandläkarjouren vid åhs. Jag ringde för sent en eftermiddag för att få en tid, så jag frågade om jag kunde boka till morgonen efter, då jag inte kan komma ifrån jobbet hur som helst.

Trevligt att riksdagsman Mats Löfström tycker att klimatfrågan är viktig. Intresset och engagemanget har tidigare varit något svalt.

Bruno Fransholm frågar sig på onsdagens insändarsida ”om det är fel att framföra sanningen i debatten”.

Sannfinländarna har till Finlands riksdag inlämnat ett förslag om att Åland ska få minskat bidrag från staten.

Med växande klentrogenhet, vilken började med rubriken, läste jag Jörgen Pettersons (C) insändare ”25 år med EU har gjort Åland större”.

Torsken har blivit en viktig och attraktiv fisk att servera på den åländska tallriken och i våra restauranger.

I det tysta har vi passerat 25-årsdagen av EU-inträdet den 1 januari 1995. Då gick Åland tillsammans med Sverige och Finland in i en gemenskap som för alltid kom att förändra vår vardag.

Barn i bild

Fler insändare