Publicerad 7 november 2019 kl. 21:57

Då är vi alltså alla socialliberaler?

Tack för att du väljer Ålandstidningen!
I oroliga tider är det extra viktigt med pålitlig journalistik. Artiklar som innehåller samhällsviktig information om coronakrisen är därför öppna för alla på vår sajt.

Det hypotiseras om att vi uppnått ett idealt tillstånd där (nästan) alla mainstream-fraktioner är socialt medvetna ekonomiska liberaler där endast nyanserna varierar. Det måste vara det fullkomliga styrelseskicket på ett abstrakt plan och ändå torde få kunna förneka att mycket gått fel i den praktiska politiken och att perspektiven heller inte pekar mot något optimalt scenario. I en sådan fiktiv värdegemenskap uteblir kontrollfunktionen och misstagen blir därmed också legio.

Ser vi till den socialt liberala (enkannerligen kontroversiellt omdöme) förehavanden på landskapsnivå har de skiftande positionerna vanligtvis tillskrivits de debacle man förmådde prestera ända fram till, och efter att, valet redan inletts. Här har funnits en opposition men endast på instrumentell nivå. Alternativen var inte framträdande när det gällde den generella ekonomiska politiken som resulterade i ett större misslyckande, en stagnerande ekonomi, vilken därmed inte heller gjordes till någon valfråga.

Åland har under åren 2017-2018 lyckats höja sin BNP med cirka två procent, vilket ganska väl motsvarar befolkningsökningen. Finland, som i stort sett har samma ramverk som landskapet, lyckades under samma tid höja sin BNP med fem procent och befolkningsökningen var runt 0,5. Bittra siffror för andra än vilseledda klimataktivister då några reellt höjda löner inte kan realiseras utan ökningar av produktiviteten.

Man diskuterar inte ens detta misslyckande utan tycks anse att det kapital som redan finns på Åland är tillräckligt, men för att ge näringslivet dynamik är det inte tillräckligt med gamla vinster från exempelvis färjeindustrin som kommer att placeras på platser som erbjuder bättre avkastning. Med finländsk tillväxt de åren hade den åländska ekonomin förfogat över 45 miljoner euro ytterligare i dag.

Landskapets insats i fråga om incitament för ökad tillväxt är i huvudsak det skattebidrag som uppgick till ungefär 0,1 procent av BRP och var bara därigenom rätt verkningslöst. Dessutom var det en ”gåva” som betalades av kommunerna, vilka inte var dummare än att de förstås tog in minst motsvarande medel på andra håll, därtill nödda och tvungna av landskapet.

Att lagtingets mindre muslimvänlige medlem här föreslog ett arrangemang som åtminstone skulle ha gjort åtgärden socialpolitiskt meningsfull och tillfallit de mest behövande kunde förstås inte beveka en liknöjd majoritet. Bidrag, subventioner kan få oanade effekter men här har medlen medvetet och avsiktligt riktats till medelinkomsttagare på bekostnad av, för att använda trendens begrepp, prekariatet. Är det denna politik den traditionella vänstern känner sig beredd att anamma för att bli en del det socialliberala mittenblocket?

Man behöver inte vara en marxist i 1948 års anda för att inse att antagonismer i ett samhälle kan vara gynnsamma; och inte bara för den egna parten och motparten utan för samhället som helhet. Detta är även tanken bakom den brittiska ”first past the post”-demokratin och även om samtidens brittiska politik inte torde övertyga någon så finns här en historik som imponerar. Demokrati alltså då by- och klanpolitik som varken demokrati eller väljare var betjänta av.

Beträffande vänster kan noteras att NÅ:s ledare av den 25.10 med det vällovliga syftet att påtala ojämlikhet i världen uppmärksammar att presidentkandidat Elizabeth Warren förekommer på omslaget till The Economist. Ledare och artikel uttrycker dock ”stora bekymmer” över hennes förslag till reglering av ekonomin; även enligt henne själv en variant av kapitalism.

Peter Andersson

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Ett par regeringar bakåt i tiden, med en känd trafikminster som var boss då tjärasfalt lades i Kumlinge och Brändö, kanske nu vill lägga korten på bordet.

Det tillhör ovanligheten att regeringspartierna öppet debatterar mot varandra i massmedia. Diskussionerna och åsiktsmotsättningarna brukar hållas inom lagtingshusets väggar, utan insyn från utomstående allmänhet.

”The bottom is nådd” är ju ett bekant uttryck som kan användas när man läser två insändare i samma tidning av två av Obunden samlings röstmagneter.

Beslutet att minska anslaget för sysselsättningsverksamheten Fixtjänst visar än en gång att omsorgen om våra mest utsatta räknas i euro, inte i humant kapital.

Som vanligt fick jag i mars i år ett brev från Skatteförvaltningen med en förhandsifylld skattedeklaration.

Vi ser med bestörtning hur kommunernas ekonomi än en gång styr servicen till redan utsatta personer i samhället.

Det är med förvåning och bestörtning jag läser i onsdagens tidningar om Kommunernas socialtjänst och Fixtjänst, och hur en lagstadgad verksamhet för en utsatt grupp människor i vårt samhälle hanteras.

Lag- och kulturutskottets 14 betänkanden under sessionen har kännetecknats av tre kategorier av ärenden. Efter sommaruppehållet ska ytterligare sju lagförslag genomgå granskning och fler lär vara på kommande.

Ja visst är den varma, gröna och ljusa sommaren på Åland alldeles underbar. Bortglömd är den kalla, livlösa och bleka vintern. Men övergödningen av Östersjön och klimathotet är två orosmoln som ruvar vid horisonten.

Barn i bild

Fler insändare