Publicerad 7 november 2019 kl. 21:57

Då är vi alltså alla socialliberaler?

Det hypotiseras om att vi uppnått ett idealt tillstånd där (nästan) alla mainstream-fraktioner är socialt medvetna ekonomiska liberaler där endast nyanserna varierar. Det måste vara det fullkomliga styrelseskicket på ett abstrakt plan och ändå torde få kunna förneka att mycket gått fel i den praktiska politiken och att perspektiven heller inte pekar mot något optimalt scenario. I en sådan fiktiv värdegemenskap uteblir kontrollfunktionen och misstagen blir därmed också legio.

Ser vi till den socialt liberala (enkannerligen kontroversiellt omdöme) förehavanden på landskapsnivå har de skiftande positionerna vanligtvis tillskrivits de debacle man förmådde prestera ända fram till, och efter att, valet redan inletts. Här har funnits en opposition men endast på instrumentell nivå. Alternativen var inte framträdande när det gällde den generella ekonomiska politiken som resulterade i ett större misslyckande, en stagnerande ekonomi, vilken därmed inte heller gjordes till någon valfråga.

Åland har under åren 2017-2018 lyckats höja sin BNP med cirka två procent, vilket ganska väl motsvarar befolkningsökningen. Finland, som i stort sett har samma ramverk som landskapet, lyckades under samma tid höja sin BNP med fem procent och befolkningsökningen var runt 0,5. Bittra siffror för andra än vilseledda klimataktivister då några reellt höjda löner inte kan realiseras utan ökningar av produktiviteten.

Man diskuterar inte ens detta misslyckande utan tycks anse att det kapital som redan finns på Åland är tillräckligt, men för att ge näringslivet dynamik är det inte tillräckligt med gamla vinster från exempelvis färjeindustrin som kommer att placeras på platser som erbjuder bättre avkastning. Med finländsk tillväxt de åren hade den åländska ekonomin förfogat över 45 miljoner euro ytterligare i dag.

Landskapets insats i fråga om incitament för ökad tillväxt är i huvudsak det skattebidrag som uppgick till ungefär 0,1 procent av BRP och var bara därigenom rätt verkningslöst. Dessutom var det en ”gåva” som betalades av kommunerna, vilka inte var dummare än att de förstås tog in minst motsvarande medel på andra håll, därtill nödda och tvungna av landskapet.

Att lagtingets mindre muslimvänlige medlem här föreslog ett arrangemang som åtminstone skulle ha gjort åtgärden socialpolitiskt meningsfull och tillfallit de mest behövande kunde förstås inte beveka en liknöjd majoritet. Bidrag, subventioner kan få oanade effekter men här har medlen medvetet och avsiktligt riktats till medelinkomsttagare på bekostnad av, för att använda trendens begrepp, prekariatet. Är det denna politik den traditionella vänstern känner sig beredd att anamma för att bli en del det socialliberala mittenblocket?

Man behöver inte vara en marxist i 1948 års anda för att inse att antagonismer i ett samhälle kan vara gynnsamma; och inte bara för den egna parten och motparten utan för samhället som helhet. Detta är även tanken bakom den brittiska ”first past the post”-demokratin och även om samtidens brittiska politik inte torde övertyga någon så finns här en historik som imponerar. Demokrati alltså då by- och klanpolitik som varken demokrati eller väljare var betjänta av.

Beträffande vänster kan noteras att NÅ:s ledare av den 25.10 med det vällovliga syftet att påtala ojämlikhet i världen uppmärksammar att presidentkandidat Elizabeth Warren förekommer på omslaget till The Economist. Ledare och artikel uttrycker dock ”stora bekymmer” över hennes förslag till reglering av ekonomin; även enligt henne själv en variant av kapitalism.

Peter Andersson

Med spänning kastade jag mig över det nya regeringsprogrammet för att läsa om den nya regeringens planer för äldreomsorgen.

Angående regeringens eventuella kostnader för avbryta kortrutten/tunnel till Föglö. Här är mina svar på frågorna.

• Vad kommer skadestånden bli på avbruten upphandling av kortrutten?

Sent ska en syndare vakna.

I den ursprungliga insändaren från S-lagtingsgruppen kritiserades Obunden samling och dess partiledare för att man tillåtit att jag fick ställa upp som kandidat i lagtingsvalet trots att jag av Åbo hovrätt hade dömts till ett villkorligt fängelsst

Då Alexander Kerenskijs provisoriska ryska regering störtades 7 november 1917 i vad som senare kom med sovjetisk terminologi att kallas ”oktoberrevolutionen” blev följden en skarp tudelning av det politiska fältet i Finland.

I början av mars 2019 fick styrelseledamoten Birgitta Johansson, ledamot av stadsstyrelsen, i uppdrag att boka ett presentationstillfälle inför stadsstyrelsen där utvärderingar, erfarenheter och arbetssätt skulle presenteras.

Att gå till personangrepp brukar betyda att argumenten tryter. Det är helt uppenbart när det gäller Marcus Måtars osakliga reaktion på den socialdemokratiska lagtingsgruppens insändare.

Nu är det adventstid, och vi väntar på julen, att ljuset ska återvända, att solen ska skingra alla mörka moln som döljer vår himmel, både utomhus och inombords.

Det är kanske denna tid på året, som det kan vara på sin plats att tala om flyktingpolitiken och flyktinghjälp. Den är en sak, som Åländsk demokrati har engagerat sig i.

Klarlägganden gällande Enerexit Ab:s tidigare styrelses beslut och de goda samarbetsförhållandena med stadsledningen (Tage Silander, Barbara Heinonen och Emma Dahlén) där fyra till antalet konstruktiva möten hölls med fullständig öppenhet.

Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.

Det enda parti som veterligen ställt upp någon som dömts till ovillkorligt straff är Socialdemokraterna. Hur kan man då kritisera Obunden samling och dess ledning för att jag som dömts till villkorligt straff tilläts ställa upp i val för partiet?

I Ålands lagting sitter en lagtingsledamot, Marcus Måtar (Ob), med en nyligen fastslagen villkorlig fängelsedom för grovt ocker.

Barn i bild

Fler insändare