Publicerad 14 augusti 2020 kl. 22:00

Den åländska åsiktskorridoren 

Tack för att du väljer Ålandstidningen!
I oroliga tider är det extra viktigt med pålitlig journalistik. Artiklar som innehåller samhällsviktig information om coronakrisen är därför öppna för alla på vår sajt.

Journalistförbundet skriver på sin hemsida:

”Yttrandefriheten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna och kan anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle. I Finland är yttrandefriheten tryggad enligt grundlagens 12 §.”

“Var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.”

”I Sverige-Finland stiftades den första tryckfrihetslagen år 1766. Censur förbjöds och man övergick till kontroller och straff i efterhand. Samtidigt flyttades kontrollverksamheten från regeringsmakten till domstolarna, mycket tack vare Anders Chydenius insatser.” En nationalekonom, som var verksam som präst i Nedervetil och Karleby. 

På Åland finns ingen yttrandefrihet. Insändare granskas innan de publiceras. Ord och meningar som inte ligger i linje med tidningens linje riskerar att blockera artikeln eller så tvingas man att omformulera texten. Det kan göras med hänvisning till exempelvis regler om hets mot folkgrupp. Men det är väl skribentens egen sak att ta den risken? Tidningen lär inte bli fälld för vad en insändare med namn innehåller?

Ett annat fenomen är att då jag skriver något som inte ligger i linje med tidningen tvingas jag ofta att presentera en källa för det jag skriver. Den som tycker som tidningen kan komma med vilka fantasipåståenden som helst utan att ange någon källa.

Oftast gäller det meningar / insändare om flyktingfrågor, men det har också gällt klimatfrågor och ämnen som jag inte alls förväntat mig att skulle vara ”riskabla” att skriva om.

Det har även visat sig att det är väldigt svårt att få in en insändare om man använder ordet ”muslim” eller ”islam” även om det enbart gäller en kritik av en företeelse utan att på något sätt hota eller kränka någon grupp. 

Genom åren har jag råkat ut för många justeringar av mina insändare. En intresserad politisk forskare kommer att kunna jämföra alla min insändare, som finns i original i några bloggarkiv med de texter som sedan publicerats. Eller inte publicerats.

Senast hände detta för några dagar sedan för en kritisk insändare om mångkultur. Nya Åland publicerade den i original samma kväll på nätet. Ålandstidningen ansåg att det var oklart om jag hänvisade till Åland eller Sverige på några ställen, så jag förtydligade insändaren. Tidningen vägrade sedan kategoriskt att publicera den. Så ser den åländska åsiktskorridoren ut.

Enligt min uppfattning kan inte denna text med bästa vilja tolkas som hotande eller uttryckande missaktning mot folkgrupp eller annan sådan grupp som lyder under denna brottsrubricering.

Jag fick visserligen några förklaringar i ett personligt mail som jag inte vill återge utan frågar i stället öppet:

Varför bedriver Ålandstidningen fortfarande den censur, som avskaffades i Sverige 1766?

Varför kan inte en insändarskribent få ta ansvar för sin text och publicera den så som man vill?

Vad var orsaken till att den insändare, som Nya Åland kunde publicera i original, inte kunde publiceras i Ålandstidningen ens med preciseringar?

Stephan Toivonen, Åländsk demokrati

 

 

Ålandstidningens debattredaktör Henrik Herlin svarar:

Den första frågan kan besvaras kort: Ålandstidningen bedriver inte censur.

Vad gäller ansvarsfrågan tycks Stephan Toivonen, trots sitt uppdrag som lagstiftare, vara omedveten om att chefredaktören för exempelvis en tidning bär det yttersta ansvaret för allt innehåll, även insändare. Det spelar ingen roll att en insändarskribent skriver under med eget namn – det redaktionella ansvaret kvarstår. Opinionsnämnden för massmedier har vid upprepade tillfällen gett anmärkningar till tidningar som publicerat felaktig information i både artiklar och insändare.

I praktiken innebär detta att chefredaktören har delegerat det dagliga ansvaret för insändarsidan till en debattredaktör. Denne gör allt från att korrigera stavning till att då det behövs be skribenten göra ändringar samt, som i det fall Stephan Toivonen nämner men även i flera andra fall, diskutera med chefredaktören om insändaren behöver refuseras helt och hållet.

Orsaken till refusering är oftast att insändaren förmedlar felaktig eller vilseledande information. Det kan också handla om hets mot folkgrupp eller andra former av kränkning. I det senare fallet behöver en avvägning göras mellan relevansen för tidningens läsare och hur kränkande insändaren är. Eftersom Stephan Toivonens insändare till stor del handlade om Sverige, och dessutom var tematiskt osammanhängande, ansågs den inte vara av sådan relevans för läsaren att en publicering kunde motiveras.

Varför Nya Åland valde att publicera insändaren kan jag omöjligen uttala mig om.

Den senaste tidens rapportering om oroligheterunder kvällar, nätter och helgerhar väckt frågor kringdessorsakeroch konsekvensersamtvilkainsatser som behövsföratt allaålänningarskakänna sig trygga, i dag och i framtiden.

I och med den fjärde tilläggsbudgeten för 2020 så är underskottet -84,8 miljoner. Det största underskottet i Ålands historia. Men inget jag vill eller kan klandra minister Torbjörn Elisasson (C) för.

I tisdags kväll hade jag lite småärende att göra på stan på vägen hem passerade jag Röde Orms retrobuss som var parkerad på bussplanen.

Resandet släpps fritt nu på lördag. De som kommer från Sverige möts av denna syn i Mariehamn. Prinsessan Corona kanske har gjort att rabatterna frodas, eller är det Törnrosas igenvuxna Borg – är det inte dags att snygga till detta?

Enligt Deepak Chopra är meningen med livet glädje och att med glädje delta i universums utveckling.

Hamnbolaget vill kunna skrota restaurangbåten (ÅT 16/9). Rubriken gjorde mig glad.

Äntligen, äntligen finns det hopp att bli av med skrothögen som så länge ha fått stå kvar och förfula området!

Tack hamnbolaget!

Kh

Jag har sagt att jag inte ska göra negativa personliga politiska uttalanden i offentligheten men när Barbro Sundback (S) tydligen inte har några som helst skrupler längre på vad hon gör eller säger, måste jag ge svar på

tal.

Kultur- och fritidsnämnden, där Barbro Sundback tidigare var ordförande, beslöt 2018 att tacka ja till en niohåls discgolfbana, finansierad av Lions Club Mariehamn.

Den 16.4.2018 beslöt Barbro Sundback, i egenskap av ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Mariehamn, att placera en discgolfbana i Badhusparken.

Jag har alltid ansett Fixtjänst vara en institution i vårt samhälle och synnerligen välbehövd. Där har alla de som där vistas fått arbeta enligt sin läggning och förmåga och samtidigt känt att arbetet varit viktigt och meningsfullt för dem

I en motion till Mariehamns stad, med Camilla Gunell (S) som första undertecknare vill man att Mariehamns stad ska vara en föregångare när det gäller social hållbarhet och skaffa sig en HBTQIA-certifiering.

Så kom en ny rapport från Världsnaturfonden (WWF). Ryggradsdjuren i världen har minskat med nära 70 procent på bara ett halvt sekel.

Infrastrukturnämndens ordförande Julia Birney (Lib) försvarar det kritiserade beslutet att göra kraftiga intrång i Badhusparken och Badhusberget med att nämnmajoriteten tycker att det är bra att folk är ute och rör på sig.

Barn i bild

Fler insändare