Publicerad 10 juli 2019 kl. 22:00

Den långa vägen

Ett av mina sista arbeten på FST hade rubriken ”Demokratins långa väg” och var ett försök att visa på hur en (någorlunda) fungerande demokrati växer fram i en lång och ibland mödosam process. Den berättelsen kunde ta sin början i ganska små händelser. Några människor besluter sig för att läsa Bibeln på egen hand. Några aktivister grundar en förening för att åstadkomma en skola eller grunda en skytteförening (för att hålla vargar och ryssar på avstånd). Det är alltså en process i små steg, som just är så offentlig situationen medger.

Utan det här invecklade nätet av föreningar och aktivister hade kvinnorna aldrig fått sin tidiga (men ändå försenade) rösträtt. Och utan alla tänkbara och otänkbara ansträngningar hade Finland vare sig klarat av sin självständighet, sitt inbördeskrig eller vinter- och fortsättningskrigen. Vi hade inte heller byggt upp ett välfärdssamhälle, som trots sina brister ändå i ett vidare globalt perspektiv är någonting många sneglar på som någonting synnerligen eftertraktat.

I den långa kavalkaden av händelser och människor finns det sådant som sticker ut; avgörande händelser som lite har vänt på historiegångens bana eller människor som bara med sitt exempel har inspirerat till att tro på demokratin som system och levnadsform.

Men vid en viss punkt stannade min berättelse. Jag var kanske fortfarande fångad av en mycket nationell bild av utvecklingens gång, trots att jag då redan hade bott 10 år utanför hemlandet. Min historiebild startade ändå på något sätt med Runebergs ”Fänrik Stål”, med Paavo i Saarijärvi och Sven Dufva vid Virta bro.

Det retar mig en smula så här i efterhand.

Det jag överhuvudtaget inte gav mig in på var demokratins villkor i en global värld där ett splittrat och av krig sönderslitet Europa är så illa piskat till att bygga upp en överstatlig demokrati. Det är den här överstatliga demokratin vi lever i och det är dess brister, som nu skapar besvärliga spänningar.

Systemet med spetskandidater var ett första försök att skapa överstatliga och legitimerande demokratiska strukturer. I Finlands valsystem satt det visserligen ganska illa, men vi borde trots bristerna ha förstått att det är någonting vi måste ta i och utveckla.

Men det motsatta skedde. Bakom lykta dörrar i Bryssel förhandlade Europeiska rådet fram en lösning, som egentligen med rötterna drog upp den lilla men spirande demokratiska plantan.

Nu står vi lite handfallna med Svarte Petter och Ursula von der Leyen.

Nils Torvalds

Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP/Renew Europe)

I ny rapport om pälsfarmer i EU finns nytagna foton från minkfarmer och rävfarmer (även olagliga jätterävar finns med på bild, varav en allvarligt skadad). Och – ärligt talat – de mest skakande fotona är tagna på farmer i Finland 2019.

Varför har Mariehamns Stad ordet empatisk (Ålandstidningen 23 januari) med i en annons där de söker medarbetare?

”Undrande”

Karl Nordlund, tillförordnad räddningschef, svarar:

Avbeställningen av elhybridfärjan har stötts och blötts i medierna den gångna veckan. Det är dock ingen tvekan om att det var rätt beslut. En öppen flakfärja är inte lämplig på annat än korta rutter.

Det finns mycket mer än elhybridfärjor och kortrutter att ta tag i för att utveckla Åland. Vårt näringsliv är naturligtvis beroende av goda förutsättningar till såväl export som import.

Genom mina barns skolgång har jag fått ta del av utkastet till den inledande delen av Ålands nya läroplan.

I tisdagens Ålandstidningen (21 januari) kunde vi läsa hur en arbetsgrupp skulle tillsättas för att utreda hur en svensk lärarexamen ska kunna kompletteras för att motsvara behörighetskraven på Åland.

De gamla och sjuka som bor på något av de kommunala äldreboendena på Åland eller har kommunal hemtjänst har inte tillgång till den sjukvård de borde få.

Angående Anders Anderssons insändare den 21 januari:

I finsk massmedia skrivs det om föreningen som Viking Lines aktieägare bildat. En sådan förening är ett bra initiativ för att hjälpa rederiet.

I tisdagens Ålandstidningen skriver Sture Åström, sekreterare i ett nätverk som kallar sig Klimatsans, om klimatet och hänvisar till 15 av världens främsta forskare, utan att nämna vilka, inom vilka områden de är verksamma, eller på vilka grunder

Barbro Sundback (S) går till angrepp och anklagar mig som gruppledare för De obundna i Mariehamn för att inte hålla de politiska överenskommelserna. Mig veterligen har nog inte jag gjort något övertramp.

Gruppledare Barbro Sundback (S) ger sig på de andra gruppledarna i Mariehamns fullmäktige för att vi uppfattar Mariehamns-sossarnas begränsade urval när det gäller att besätta de viktigaste makt- och ansvarsposterna i Mariehamn som problematiskt i

När jag var sex år låg jag för första gången på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrar vara med på samma sätt som i dag, så jag minns att jag var väldigt ledsen.

Barn i bild

Fler insändare