Publicerad 4 juli 2019 kl. 22:00

EU:s struktur underminerar välfärdsstaten

Tesen som nyligen framträdde på Ålandstidningens ledarsida var att välfärdssamhällets tid har övergått till en annan, på grund av att tillräckligt med pengar inte längre finns. Oberoende av de ideologiska frågorna är det intressant att undersöka huruvida utvecklingen har varit oundviklig.

Den omedelbara bakgrunden är att ända sedan den stora finanskrisen 2007–2008 och i samband med eurokrisen 2010–2012 har EU länderna lidit under lågkonjunktur (eller på sin höjd trög tillväxt), hög – för ungdomar i vissa länder skyhög – arbetslöshet, skyhöga hushållsskulder, samt de flesta klassiska symptom av utdragna ekonomiska problem. Var det oundvikligt?

Verkigen inte. Den politik som fördes av president Franklin D. Roosevelt på 1930-talet efter den största finanskrisen någonsin har av sakkunniga setts som den minst lämpade i en sådan situation. Denna lärdom hade kunnat användas vid behandling av finanskrisen 2007–2008.

Så hur agerade man på EU:s högsta nivå? Reflexartat, som om en liknande kris aldrig skådats under mänsklighetens historia, började man frenetiskt skära ned i offentliga utgifter och skulder medan man blev besatt med att till vilken social kostnad som helst skulle uppnå budgetöverskott och en positiv betalningsbalans samtidigt.

Ända sedan dess har alla EU-länders regeringar blint fortsatt med denna krassa åtstramningspolitik. Dagens ledande nationella politiker har frånsagt sig de mandat man blev valda till, nämligen att ta ansvar för sina medborgares bästa. Man har valt att frånsäga sig den praktiska makt.

I maktvakuumet har uppgiften glidit över till en junta (”Eurogruppen” – en ohelig allians mellan finansministrar och icke-folkvalda höga teknokrater) för vilka ingen roll eller legitimitet finns inom EU:s officiella struktur. Ändå tillåts de på sätt och vis bli EU:s reella härskare. Det var faktiskt denna junta som var främsta förkämpe för att EU–kommissionen skulle fortsätta genomdriva åtstramningspolitiken under överskådlig framtid. Var det också oundvikligt?

Svaret beror på ens egen synvinkel. För egen del skulle jag peka ut Maastrichfördraget som boven. Dock finns den underliggande grunden till alla EU:s – och framför allt eurozonens – social-ekonomiska problem längre bak i tiden. Efter att Bretton Woods-systemet för fasta valutakurser kollapsade och ersattes med flytande valutakurser 1972 försökte dåtidens blott sex EU-medlemsländer upprätthålla ett eget fast valutakurssystem dem emellan. Under två decennier stretade man vidare med att uppnå stabilitet men alla försök bröt ihop och ingen långsiktig lösning uppnåddes.

Orsakerna var av precis samma art som än idag ligger bakom problemen hos eurozonen, nämligen de extrema, ursprungliga och oföränderliga skillnaderna i ekonomisk prestanda som alltid kan förväntas finnas bland så olika samhällen, vart och ett med sin egen historia, kultur, existensiella utsikter och så vidare, samt att alla brister lika mycket i en äkta vilja att stöda varandra.

Och den utvecklingen var ju oundviklig, vilket kanhända betyder att välfärdsamhällets dagar är räknade så länge EU:s styrande enheter samt struktur kvarstår i den dysfunktionella form till vilken de hittills har evolverat.

Robert Horwood

Eckerö

Att gå till personangrepp brukar betyda att argumenten tryter. Det är helt uppenbart när det gäller Marcus Måtars osakliga reaktion på den socialdemokratiska lagtingsgruppens insändare.

Nu är det adventstid, och vi väntar på julen, att ljuset ska återvända, att solen ska skingra alla mörka moln som döljer vår himmel, både utomhus och inombords.

Det är kanske denna tid på året, som det kan vara på sin plats att tala om flyktingpolitiken och flyktinghjälp. Den är en sak, som Åländsk demokrati har engagerat sig i.

Klarlägganden gällande Enerexit Ab:s tidigare styrelses beslut och de goda samarbetsförhållandena med stadsledningen (Tage Silander, Barbara Heinonen och Emma Dahlén) där fyra till antalet konstruktiva möten hölls med fullständig öppenhet.

Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.

Det enda parti som veterligen ställt upp någon som dömts till ovillkorligt straff är Socialdemokraterna. Hur kan man då kritisera Obunden samling och dess ledning för att jag som dömts till villkorligt straff tilläts ställa upp i val för partiet?

I Ålands lagting sitter en lagtingsledamot, Marcus Måtar (Ob), med en nyligen fastslagen villkorlig fängelsedom för grovt ocker.

Regeringsförhandlingarna är i full gång. De mest tunnelvänliga partierna ska försöka snickra ihop ett handlingsprogram som alla tycker dom kan leva med. En självklar ”action point” blir förstås då att gå vidare med tunneln. Väl?

Det känns pikant att Henrik Herlin i ledaren ”Strejker med negativa konsekvenser” tlllskriver fackföreningarnas agerande en enligt sin egen värdering klandervärd ideologisk orientering (”marxism”) bara för att i nästa andetag propagera för sitt eg

I fönstren runt om Åland syns lyktor, glitter och annat pynt. Julens kärleksfulla budskap strålar ut i decembermörkret. Gör julen ännu vänligare genom att servera maträtter som inte orsakat död och lidande.

Senaste veckan har det varit mycket diskussion om vem som vetat vad när, och ifall ägarstyrningsenheten i statsrådets kansli och ägarstyrningsministern på förhand varit medvetna om finska Postis beslut att flytta 700 paketsorterare till ett avtal

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Barn i bild

Fler insändare