Publicerad 9 december 2019 kl. 21:57

Hedra upphovsmannen

Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.

Den halvtimmeslånga dokumentären, sänd och repriserad i SVT och Yle ett flertal gånger och visad på filmfestivalen Vera, heter ”Drömmen om Ponape” och dess upphovsman, som skrivit manuset, regisserat samt lagt speaker heter Michael Hancock.

Tillsammans med faktainsamlandet, den dramaturgiska analysen och arbetet med redigeringen tog detta arbete ett år, även om det gick på ett par sekunder för recensenten att tiga ihjäl det.

Detta påpekande är inte bara avsett att vara en magsur rättelse. Det är en alldeles för vanlig tilldragelse, att okunniga kulturredaktioner helt sonika glömmer framför allt manusförfattarnas fundamentala arbete.

När exempelvis Bolle Högnäs film ”Pojken som ville till Amerika” anmäldes i Ålandstidningen förra året var återigen manusförfattarens namn det enda som inte nämndes en enda gång (förutom i en faktaruta) i recensionen. Dylikt är på ren svenska ett förbannat otyg och dessutom ett brott mot upphovsrättslagens regler om upphovsmannens droit moral eller ”moraliska rätt” till erkännande.

Som medlem av Sveriges dramatikerförbund vet jag hur vidsträckt denna okunnighet är. Låt mig därför få påminna igen: journalister sätter bylines under sina texter, målare signerar sina verk och romanförfattares namn är ofta större återgivna än boktitlarna. Låt även filmerna få ha upphovsmän.

Michael Hancock

författare, regissör, musiker, journalist

Barbro Sundback (S) går till angrepp och anklagar mig som gruppledare för De obundna i Mariehamn för att inte hålla de politiska överenskommelserna. Mig veterligen har nog inte jag gjort något övertramp.

Gruppledare Barbro Sundback (S) ger sig på de andra gruppledarna i Mariehamns fullmäktige för att vi uppfattar Mariehamns-sossarnas begränsade urval när det gäller att besätta de viktigaste makt- och ansvarsposterna i Mariehamn som problematiskt i

När jag var sex år låg jag för första gången på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrar vara med på samma sätt som i dag, så jag minns att jag var väldigt ledsen.

Det är stadens ansvar att se till att vi mariehamnare trivs och har det bra. Efter att Röde Orms gratisbussar slutade har staden blivit mindre trivsam.

För några veckor sedan höll stadens kultur- och fritidsnämnd ett informationstillfälle kring konverteringen av WHA:s gräsunderlag till konstgräs. Härvid framkom det att så kallat SBR-granulat ska användas som fyllnadsmaterial.

Moderata gruppledaren Roger Jansson bekymrar sig än en gång för maktobalans och maktkoncentration, utgående från det faktum att jag kommer att sitta i stadsstyrelsen och förhoppningsvis (i skrivande stund är nämnderna inte utsedda) i socialnämnden

Det är med förvåning jag läser i Ålandstidningen den 15.1 att Anders Holmberg (Ob) och Ingrid Zetterman (Lib) har kritik mot att Mariehamns socialdemokrater föreslår Nina Fellman (S) som både ledamot av stadsstyrelsen och socialnämnden.

Nyss hemkommen från en längre resa ser jag att Marcus Måtar inte straffas för sin fängelsedom. Väldigt märkligt. Eller kanske inte.

Kommentar till ledaren den 16 januari 2020.

Klimatförändringarna anges som orsak till de omfattande skogsbränderna som härjar och har härjat i Australien.

Angående ledaren den 7 januari:

För att öva lite på tunnelkonstruktioner behöver man ju inte ta till så drastiska åtgärder som att gräva en tunnel som är sex kilometer lång med detsamma, utan man kan bygga en betydligt enklare konstruktion först för att testa konceptet och samti

Några förbättringar som jag påtalat under flera år.

I Gluggen skriver Jonny Mattsson att ålänningarna är dåliga på att blinka i trafiken. Problemet är att de åländska rondellerna, förutom Rökerirondellen och Sjukhusrondellen, är så små.

Barn i bild

Fler insändare