Publicerad 10 juli 2019 kl. 22:00

K-märk Scheffersgränd 1

De tre lägenhetsbyggnaderna på Scheffersgränd 1 är bland de absolut tråkigaste i Mariehamn. De byggdes för länge sedan med det enda målet att inhysa mycket människor relativt nära centrum. I dag står de fortfarande ståtligt där och ger värme till allt från ungkarlar till tanter – fortfarande lika själlösa i sin arkitektur. Därför tycker jag att dessa skall k-märkas, innan snacket börjar om att riva dem och bygga nytt.

K-märkningen är menad för byggnader som räknas som kulturarv eller som andra fina hus av kända arkitekter. Vad jag tycker att blir fel då är att husen som kanske inte når tröskeln för att vara ”värdiga” fritt kan rivas ner.

Det blir en sorts ofrivillig censur när nästan alla de husen som finns kvar från det gamla Mariehamn endast visar på hur väldigt fin staden utan undantag varit. Inte ser man fattighusen eller de hus som fick ruttna bort, utan kvar står Hilda Hongells och Lars Soncks vackra villor.

En annan sak att beakta är att de hela 108 lägenheterna alla har varsin spännande historia. Liksompå Socis har väldigt mycket hänt genom årtiondena efter nattens intåg (det har med ungdomar att göra), och det finns inte en enda trappuppgång med lika intressanta dofter som de i Scheffersgrändshusen i hela Mariehamn.

Snart ser vi hur Zeipels och Boreniuska faller för ett ”modernt centrum” (nåja, Zeipels får skylla sig självt då det inte underhållits så väl) och då tycker jag att det är viktigt att vi sparar något mindre attraktivt hus från det halvgamla Mariehamn att visa för våra barn, som inte propagerar för att det senare 1900-talet bara hade fina hus.

Då är Scheffersgränd nummer 1 det självklara valet!

Viggo Kalman

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

S-O Boman förundrar sig över varför Skatteförvaltningen skickar så många brev och fattar onödiga skattebeslut. Han ifrågasätter också de onödigt byråkratiska formuleringarna och bristen på användarvänlighet.

Några personliga funderingar kring en del av de insändare som frekventerat insändarsidorna de senaste veckorna och som har hanterat frågan om monokultur och mångkultur relaterat till Åland.

Svar på Henrik Herlins ledare i Ålandstidningen den 6 juli:

Stadsfullmäktige fick i november 2019 slutrapporten för ombyggnaden av Ålandsvägen. Fullmäktige fick då veta att staden har fått en modern stadsgata inom budget och inom utsatt tid.

Den 10-12 augusti går ett träningsläger för 6-15-åriga barn och ungdomar av stapeln. Arrangören är om jag har förstått rätt IFFK och Åland United. Den som genomför detta ”Summer Camp 2020” är Annica Sjölund. Jag

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Barn i bild

Fler insändare