Anders Eriksson röstas som enda kandidat i ÅF in i lagtinget men känner sig ensam och går efter någon dag över till Centern som nu får tio mandat. ÅF som parti hänger därmed ”på gärdsgård”. På söndag (3.11.) får man läsa att Anders Eriksson ångrat sig och vänder tillbaka till ÅF.
Men vad år detta för jål! Hur är det bara möjligt att man kan byta parti några dagar efter valet och bli väl mottagen i ett annat parti? Finns det inte några krav på karensdagar eller liknande? Var Centern så sugen på ytterligare ett mandat att man utan vidare funderingar går med på detta? Man häpnar.
Den minnesgode vet att Harry Jansson och Anders Eriksson sällan drog jämt när de båda var drivande krafter i ÅF. Så varför skulle det vara annorlunda nu?
De flesta ålänningar är hjärtinnerligt trötta på den politik som förts av den avgående LR. Kommunreformen, kortruttsprojektet, självstyrelserevisionen med mera. Ingenting har lyckats särskilt bra.
Till exempel är det många som frågar sig hur en minister, Mika Nordberg (MSÅ), på enskild föredragning kan beställa en hybridfärja för cirka 67 miljoner euro. Hade de övriga i LR ingen aning om detta eller fick det bara ske? Är inte detta så kallat ministerstyre, eller vad?
I fyra år har nu tre kvinnor rest fram och åter till Helsingfors och förhandlat. Ingen lätt uppgift i sig med Sannfinländarna som motpart och Sipilä som en mindre bra statminister, men ändå. Ingen framgång alls på något område. Budgeten som avgående LR presenterat är urusel och nu är det PAF som ska rädda åländsk ekonomi. Ett spelbolag?
Den nya regeringen som många hoppas på, med Liberalerna och Socialdemokraterna ur spel, ser redan innan den bildats att bli bara ”mish mash”. Skulle Veronica Törnroos vara en klok kvinna och lämna prestigen åt sidan, skulle hon nu släppa fram Roger Nordlund och Harry Jansson som ledande ministrar, två män med kompetens och erfarenhet, och själv ta hand om socialministerposten och samtidigt lättare kunna värna om Centerpartiet så att det växer ännu mer. Men det är nog en ganska dum förhoppning.
Vad gäller HFD-domslutet om kortrutten är det förstås ett bakslag för den nya regeringen. Ingen lätt sak att ta itu med. Men kanske det klokaste, och billigaste, är att skrota hela projektet och ta smällen med eventuella skadestånd.
Även tunnelprojektet borde skrotas som alltför dyrt. Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som är så märkvärdigt med Föglö kommun, att det ska ösas hur mycket pengar som helst åt det hållet? Allt medan nordvästra Åland i årtionden helt glömts bort. Orättvist!
Finns det ändå någonting att glädjas åt efter valet? Jo, kanske att Hållbart initiativ fick så mycket röster. Det visar att fler och fler börjar ta natur och miljö på allvar. Klimathotet är ett globalt problem som vi på Åland har svårt att påverka, men vår närmiljö kan vi alla hjälpas åt att förbättra på många sätt.
Att sossarna fick ”bita i gräset” har de sig själva att skylla. De har fört en ganska självgod och ibland arrogant politik och inte lyssnat på andra än de trognaste vapendragarna.
Liberalerna då? Finns inte mycket att säga. Alla partier har rätt att finnas till.
Det här är åsikter från en partilös gräsrot som ibland är självisk nog att glädjas över att ha framtiden bakom sig.
Kurt Skogberg
Geta
