Publicerad 4 november 2019 kl. 21:57

Många orsaker till politikertrötthet

Tack för att du väljer Ålandstidningen!
I oroliga tider är det extra viktigt med pålitlig journalistik. Artiklar som innehåller samhällsviktig information om coronakrisen är därför öppna för alla på vår sajt.

Anders Eriksson röstas som enda kandidat i ÅF in i lagtinget men känner sig ensam och går efter någon dag över till Centern som nu får tio mandat. ÅF som parti hänger därmed ”på gärdsgård”. På söndag (3.11.) får man läsa att Anders Eriksson ångrat sig och vänder tillbaka till ÅF.

Men vad år detta för jål! Hur är det bara möjligt att man kan byta parti några dagar efter valet och bli väl mottagen i ett annat parti? Finns det inte några krav på karensdagar eller liknande? Var Centern så sugen på ytterligare ett mandat att man utan vidare funderingar går med på detta? Man häpnar.

Den minnesgode vet att Harry Jansson och Anders Eriksson sällan drog jämt när de båda var drivande krafter i ÅF. Så varför skulle det vara annorlunda nu?

De flesta ålänningar är hjärtinnerligt trötta på den politik som förts av den avgående LR. Kommunreformen, kortruttsprojektet, självstyrelserevisionen med mera. Ingenting har lyckats särskilt bra.

Till exempel är det många som frågar sig hur en minister, Mika Nordberg (MSÅ), på enskild föredragning kan beställa en hybridfärja för cirka 67 miljoner euro. Hade de övriga i LR ingen aning om detta eller fick det bara ske? Är inte detta så kallat ministerstyre, eller vad?

I fyra år har nu tre kvinnor rest fram och åter till Helsingfors och förhandlat. Ingen lätt uppgift i sig med Sannfinländarna som motpart och Sipilä som en mindre bra statminister, men ändå. Ingen framgång alls på något område. Budgeten som avgående LR presenterat är urusel och nu är det PAF som ska rädda åländsk ekonomi. Ett spelbolag?

Den nya regeringen som många hoppas på, med Liberalerna och Socialdemokraterna ur spel, ser redan innan den bildats att bli bara ”mish mash”. Skulle Veronica Törnroos vara en klok kvinna och lämna prestigen åt sidan, skulle hon nu släppa fram Roger Nordlund och Harry Jansson som ledande ministrar, två män med kompetens och erfarenhet, och själv ta hand om socialministerposten och samtidigt lättare kunna värna om Centerpartiet så att det växer ännu mer. Men det är nog en ganska dum förhoppning.

Vad gäller HFD-domslutet om kortrutten är det förstås ett bakslag för den nya regeringen. Ingen lätt sak att ta itu med. Men kanske det klokaste, och billigaste, är att skrota hela projektet och ta smällen med eventuella skadestånd.

Även tunnelprojektet borde skrotas som alltför dyrt. Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som är så märkvärdigt med Föglö kommun, att det ska ösas hur mycket pengar som helst åt det hållet? Allt medan nordvästra Åland i årtionden helt glömts bort. Orättvist!

Finns det ändå någonting att glädjas åt efter valet? Jo, kanske att Hållbart initiativ fick så mycket röster. Det visar att fler och fler börjar ta natur och miljö på allvar. Klimathotet är ett globalt problem som vi på Åland har svårt att påverka, men vår närmiljö kan vi alla hjälpas åt att förbättra på många sätt.

Att sossarna fick ”bita i gräset” har de sig själva att skylla. De har fört en ganska självgod och ibland arrogant politik och inte lyssnat på andra än de trognaste vapendragarna.

Liberalerna då? Finns inte mycket att säga. Alla partier har rätt att finnas till.

Det här är åsikter från en partilös gräsrot som ibland är självisk nog att glädjas över att ha framtiden bakom sig.

Kurt Skogberg

Geta

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Ett par regeringar bakåt i tiden, med en känd trafikminster som var boss då tjärasfalt lades i Kumlinge och Brändö, kanske nu vill lägga korten på bordet.

Det tillhör ovanligheten att regeringspartierna öppet debatterar mot varandra i massmedia. Diskussionerna och åsiktsmotsättningarna brukar hållas inom lagtingshusets väggar, utan insyn från utomstående allmänhet.

”The bottom is nådd” är ju ett bekant uttryck som kan användas när man läser två insändare i samma tidning av två av Obunden samlings röstmagneter.

Beslutet att minska anslaget för sysselsättningsverksamheten Fixtjänst visar än en gång att omsorgen om våra mest utsatta räknas i euro, inte i humant kapital.

Som vanligt fick jag i mars i år ett brev från Skatteförvaltningen med en förhandsifylld skattedeklaration.

Vi ser med bestörtning hur kommunernas ekonomi än en gång styr servicen till redan utsatta personer i samhället.

Det är med förvåning och bestörtning jag läser i onsdagens tidningar om Kommunernas socialtjänst och Fixtjänst, och hur en lagstadgad verksamhet för en utsatt grupp människor i vårt samhälle hanteras.

Barn i bild

Fler insändare