Publicerad 17 maj 2019 kl. 22:06

Mariehamns saknade pusselbit

Jag hade nöjet att delta som åhörare i Mariehamnsmuseet denna tisdags kväll, med tema ”Hur vi kan bygga ett hållbart och växande Mariehamn”. Jag tog med mig några insikter, som småbarnsförälder, boende i staden, och fastighetsutvecklare. De flesta vill ha samma sak. Man vill ha en vacker och levande stad, en stad att vara stolt över, med människor i rörelse. Den ska vara miljömässigt hållbar. Det behöver finnas en blomstrande butiksverksamhet och en funktionell och levande gågata.

Ömsens planerade nybygge och Johanna Wickströms alternativ har skapat en välbehövlig debatt, och kvällens diskussioner andades framåtanda och gemenskap. Folke Wickström ställde den öppna frågan till oss i sin sista insändare, ”Vad är det som händer i vår stad, medan tystnaden blir allt djupare och mer gåtfull?” Den tystnaden är nu bruten. Debatten är igång och människor blir inspirerade, irriterade, förväntansfulla och aktiverade. Det är mycket positivt.

Jonas Fyrqvist från Premont lade undan alla tvivel kring flervåningshus i trä, det är inga problem att bygga dem enligt de våningstal som anges i generalplanen. Micke Larsson frånbärkraft.axsade att det känns som att en pusselbit saknats länge i stadens utveckling. Sirkka Wegelius vill täppa till hål i stadsbilden, utnyttja brandgator för förtätning, bygga inåt. Jag tror pusselbiten som saknats är dels den som Wegelius framhöll, tydlighet med spelregler, och långsiktighet. Det finns en annan pusselbit, som kanske är lättare att lägga.

Fastighetsägare vill ha avkastning, det gynnar både de som äger, hyr och förvaltar. Det möjliggör bostäder med kvalitet och service. Fastighetsägare, staden, de boende och butiksinnehavarna har intresse i att det går bra för varje grupp. Fastighetsägare behöver ha en demografisk analys som är rätt. Vart flyttar människor och var kommer de vilja bo, och varför? Vilka sträckor rör de sig dagligen? Många som flyttar till Mariehamn gör det för att slippa bilen, man vill kunna ha nära till allt. Denna grupp behöver ofta mindre lägenheter.

Lennart Isaksson lät förstå det orimliga i att en liten lägenhet ska ha krav på parkeringsplats. Det är logiskt. Sökande efter en etta i Mariehamns centrum är i större utsträckning billösa. Det är unga människor, eller äldre. Det kan ju också tänkas, att mot att få hyra eller köpa en lägenhet i centrum till ett överkomligt pris, så kan man göra avkall på bilens bekvämlighet.

Med slopad p-norm för små lägenheter kommer det att löna sig att bygga mindre lägenhetshus, det kommer inte krävas att man bygger lika mycket på höjden för att få en vettig avkastning. Detta då kostnaden för parkeringsplatser eller underjordiska garage uteblir.

De som ända vill bo litet i centrum och ha en bil? Då kan man kanske gå ett eller två kvarter bort för att hämta bilen, till ett av de halvfulla parkeringsgarage som redan finns.Eller ta sitt elektriska fordon som ryms på innergården. De ser vi nu blir ett allt mer vanligt inslag i vår stadsbild.

Vad skulle staden kunna ställa för krav på motprestation, till fastighetsägare som väljer att bygga parkeringsnormsbefriade lägenheter? Bygg med bärande konstruktioner och bjälklag i trä, med träfasad. Ta i större utsträckning hänsyn till omgivande hus. Att utnyttja tomma ytor i en stad, med beaktande till grönområden för rekreation och avkoppling, är hållbart. Att vårda redan byggda hus, är hållbart, miljömässigt och ekonomiskt. Staden blir ointressant om den utvecklas utan hänsyn till det gamla.

Avslutningsvis kräver detta bygge av lägenheter till de utan bil en fungerande kollektivtrafik. Steg ett borde vara att byta ut de stora bussar som trafikerar stadens gator, mot små bussar. Det skulle antagligen möjliggöra bättre täckningsgrad, lägre biljettpris, mindre buller och damm. Och se nu till att det går att betala enkelt, med en mobiltelefon eller ett blipp med kortet.

Många små lägenheter innebär också fler boende i centrum än större lägenheter. Fler boende innebär i sin tur fler konsumenter, som hellre promenerar ner till affären i kvarteret än går ner till parkeringshuset, sätter sig i sin bil och kör någon annanstans för att handla.

Daniel Selander

Liberalernas John Holmberg (JH) skjuter rejält från höften när han bemöter mitt debattinlägg ”Tänk att det krävdes en pandemi”. Man kan nästan tro att Holmberg sitter i aktern på fartyget och fiskar.

Journalistförbundet skriver på sin hemsida:

Att leva i verkligheten är viktigt, inte minst som politiker. Det verkar bestämt som om lantrådet Veronica Thörnroos och jag själv befunnit oss i parallella universum de senaste åren.

Runa Lisa Jansson skriver i en insändare att skattemyndigheterna gör allt för många utredningar, skickar onödiga skattebeslut och som en följd av detta har behov av att öka personalen.

De allra flesta finländare och ålänningar tar coronaviruset på mycket stort allvar och följer alla rekommendationer mycket noga, vilket är en fantastiskt fin sak och styrka i vårt samhälle.

”Ansökte om utkomststöd – erbjöds tält och sovsäck” var rubriken i torsdagens Ålandstidning. ”Ålänningarna måste garanteras ett skyddsnät, ett nät som inte får vara håligt i vissa kommuner” skrev man i Nya Ålands ledare samma kväll.

Fyra miljoner av Sveriges besökare är finländare.

Det är alldeles klart att skattemyndigheterna hela tiden känner ett utökat behov av sysselsättning. Man skickar ut ett flertal skrivelser om olika beskattningsbeslut och verkningarna av dessa.

Tips till ÅCA: Gör som Ålands skogsindustrier och sänk priset på råvaran. Då blir det större vinst.

”Ekonom”

Bästa vandrare! I går då jag läste tidningen angående djurkadaver på en vandringsled på Vårdö, suckade jag lite och tänkte ännu en gång – nu får sig jägarna en känga, igen...

För en tid sedan kunde vi läsa om allt lägre nativitetstal i Finland och på Åland. Endast tre kommuner på Åland har ett födelseöverskott.

Röda korset Ålands distrikt önskar uttrycka sitt starka stöd för Erika Bomans gästledare i Ålandstidningen den 5 augusti. Åland behöver stärka sin kapacitet för psykiskt stöd och psykisk första hjälp på alla plan.

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s S

Barn i bild

Fler insändare