Publicerad 8 december 2019 kl. 22:06

Nyliberalismen vill förgöra fackföreningsrörelsen

Det känns pikant att Henrik Herlin i ledaren ”Strejker med negativa konsekvenser” tlllskriver fackföreningarnas agerande en enligt sin egen värdering klandervärd ideologisk orientering (”marxism”) bara för att i nästa andetag propagera för sitt eget, inte mindre ideologiska, ställningstagande: neoliberalism.

Året 1971 var en vattendelare: Då högg man av den sista kvarstående sammankopplingen mellan valutans värde och guld, med följd att alla valutors kurser sedan dess har varit fria att flyta mot alla andra. I USA skrevs den allra första kartläggningen av en bekämpningskampanj, ”Powell Memorandum”, vilken siktade på allomfattande nederlag för ”kollektivism” i alla dess former, en ideologi som under 30-talet av neoliberalismens främsta teoretiker utnämndes till ”den individuella frihetens” dödligaste fiende.

Detta blev signalen för den nyliberala revolutionens införande, något som häpnadsväckande snabbt resulterade i den schablonsmässiga inställningen i alla västerländska länder till neoliberalismens politiska recept (anti-fackförbundslagstiftning, privatisering, avreglering av det finansiella systemet, skattesänktning för de rikaste, med mera). I och med detta ersattes den tidigare enligt nyliberalismens anhängare avskyvärda ”demokratiska konsensusen” med ”blandekonomi”.

Otvivelaktig fann neoliberalismens agenda för radikal omvändning folkligt stöd.Det verkade som om den så kallade efterkrigstidens koncensus hos de flesta hade förlorat sin användbarhet.

Omvändningen inleddes för snart femtio sen, och numera står dagens generation inför ett annat vägskäl. Men nu är rollerna omvändna: Det är ju neoliberalismens recept som ställs till svars.Under tiden har klimatkrisen blossat upp, till vars lösning neoliberalismen inte har något att bidra. Snart kommer de själva att se att de har förbrukat sin användbarhet.

Detta var dock en ren spekulation: i nuet fortsätter neoliberala regeringar (omfattande ett brett utbud partier, inklusive fler som förr i tiden tillhörde ”vänstern”) vara till synes triumferande förskansade vid makten, med fullt stöd av massmedierna (ofta språkrör för de intressen som sponserade neoliberalismens maktövertagande samt drar största finansiella fördel ur den). Detta gäller från Japan till EU och till och med i Ryssland.

Fler ekon från åttiotalet hörs från dess förelöpare vid dagens konfrontation mellan fackföreningsrörelsen och det regerande nyliberala politiska etablissemanget (EU:s inre marknad inkluderad).Där ställdes den första parten till svars medan den senare underblåste folkligt missnöje med de ”övermäktiga” fackföreningarna.I nuet kämpar de senare, betydligt försvagade, mot regeringar ingjutna med neoliberalismens anti-kollektiviska etos, inriktat på deras stympning om inte deras totala förstörelse.

Kalla fakta är att kapitalismen och någon som helst form av samordnad kamp bland arbetstagare för att uppnå en rättvis delning av frukterna av deras arbete (vars tolkning alltid är helt subjektiv) per definition måste stå i motsatsförhållande. Om man vill ha kapitalism av hänsyn till dess fördelar så tvingas man att också acceptera dess nackdelar, bland vilka oundvikligen finns en potential för utbrott av allestädes närvarande konflikter över delningen av kapitalismens frukter. Att anta annorlunda – vilket Herlin verkar göra – är en fantasi.

Robert Horwood

Eckerö

Ålandstidningens ledarskribent Henrik Herlin svarar:

Det är alltid tvivelaktigt att tillskriva andra människor en ideologi. Speciellt ohederligt blir det när man sätter fel etikett på någon. Jag är inte nyliberal och känner mig inte alls bekväm inom neoliberalismen.

Inte heller blundar jag för de oundvikliga konflikter som uppstår när ideologier möts. Ledaren som Robert Horwood reagerar på var ett ställningstagande i en dagsaktuell politisk debatt, inte en övergripande beskrivning av de stora ideologiernas plats i samhället. Därmed ”propagerade” jag definitivt inte för en viss ideologi.

Robert Horwoods beskrivning av kapitalismen som ett ständigt närvarande element i dagens politik tycks i stort sett rimlig. Däremot är jag inte övertygad om att det ligger i de politiska partiernas intresse att stympa och förstöra fackföreningsrörelsen. Ur ett maktpolitiskt perspektiv är de tvärtom i högsta grad beroende av varandra.

Barbro Sundback (S) går till angrepp och anklagar mig som gruppledare för De obundna i Mariehamn för att inte hålla de politiska överenskommelserna. Mig veterligen har nog inte jag gjort något övertramp.

Gruppledare Barbro Sundback (S) ger sig på de andra gruppledarna i Mariehamns fullmäktige för att vi uppfattar Mariehamns-sossarnas begränsade urval när det gäller att besätta de viktigaste makt- och ansvarsposterna i Mariehamn som problematiskt i

När jag var sex år låg jag för första gången på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrar vara med på samma sätt som i dag, så jag minns att jag var väldigt ledsen.

Det är stadens ansvar att se till att vi mariehamnare trivs och har det bra. Efter att Röde Orms gratisbussar slutade har staden blivit mindre trivsam.

För några veckor sedan höll stadens kultur- och fritidsnämnd ett informationstillfälle kring konverteringen av WHA:s gräsunderlag till konstgräs. Härvid framkom det att så kallat SBR-granulat ska användas som fyllnadsmaterial.

Moderata gruppledaren Roger Jansson bekymrar sig än en gång för maktobalans och maktkoncentration, utgående från det faktum att jag kommer att sitta i stadsstyrelsen och förhoppningsvis (i skrivande stund är nämnderna inte utsedda) i socialnämnden

Det är med förvåning jag läser i Ålandstidningen den 15.1 att Anders Holmberg (Ob) och Ingrid Zetterman (Lib) har kritik mot att Mariehamns socialdemokrater föreslår Nina Fellman (S) som både ledamot av stadsstyrelsen och socialnämnden.

Nyss hemkommen från en längre resa ser jag att Marcus Måtar inte straffas för sin fängelsedom. Väldigt märkligt. Eller kanske inte.

Kommentar till ledaren den 16 januari 2020.

Klimatförändringarna anges som orsak till de omfattande skogsbränderna som härjar och har härjat i Australien.

Angående ledaren den 7 januari:

För att öva lite på tunnelkonstruktioner behöver man ju inte ta till så drastiska åtgärder som att gräva en tunnel som är sex kilometer lång med detsamma, utan man kan bygga en betydligt enklare konstruktion först för att testa konceptet och samti

Några förbättringar som jag påtalat under flera år.

I Gluggen skriver Jonny Mattsson att ålänningarna är dåliga på att blinka i trafiken. Problemet är att de åländska rondellerna, förutom Rökerirondellen och Sjukhusrondellen, är så små.

Barn i bild

Fler insändare