Publicerad 7 juli 2019 kl. 22:00

Skatteskandalen rubbar rättsskyddet

Under 2019 drabbades fastighetsägare på andra sidan Skiftet av chockbeskedet om skatt på markområden (impediment) som hittills varit befriade från fastighetsskatt. Reaktionerna bland blev minst lika starka som hos de ålänningar som redan hösten 2017 utsattes för samma behandling.

Förbittringen beror på att dessa i många fall helt värdelösa områdena, ofta bestående av klippor och annan ofördelaktig jordmån, ända sedan fastighetsskattens födelse 1993 varit skattebefriade. Till kategorin förbittring hör förstås även det undermåliga sätt som på vilket skatteförvaltningen lanserade sin nya praxis. I samband med meddelandet om att ”felaktiga uppgifter” skulle korrigeras, gavs nämligen inte någon som helst information om vilka åtgärder som kunde bidra till status quo. Kommunerna i deras egenskap av skattemottagare undanhölls även de all information om att mer än 20 år gamla rättsfall väckt skattebjörnen till liv.

Redan i samband med att skatteförvaltningens agerande avslöjades 2017 hävdade jag att agerandet strid mot alla grundläggande förvaltningsrättsliga principer. Efter att ha tagit del av bland annat skatterättelsenämndens förkastande av ansökningar om rättelse av påförd fastighetsskatt, har min uppfattning bara förstärkts. Det visar sig nämligen att alla drabbade skulle ha haft rätt att av kommunen begära ett utlåtande om att området inte ska betraktas som s.k. byggnadsmark eller via ett ”värderingsinstrument” lägga fram bevis om att den nya skatten är felaktig.

Givetvis har skatteförvaltningen även till denna del struntat i att upplysa de drabbade om det rättsskydd som trots allt existerar. Var och en borde alltså på egen hand ha luskat ut detta eller med dyra pengar anlitat sakkunniga. Men för att kunna göra det måste man ju känna till fakta och här har alltså skatteförvaltningen valt att undanhålla allmänheten all information.

Denna historia har gjort mig upprörd ända sedan drabbade började ta kontakt med mig i november 2017. Jag är förstås glad över alla personer som på olika sätt lyckats få den nya skatten antingen reducerad eller helt slopad. Men långt ifrån alla har fått råd och hjälp om hur de kan agera. Mest upprörd blir jag över äldre personer med låga inkomster som förutom juristkostnader tvingas betala en besvärsavgift om 260 euro för att överhuvudtaget få sin sak prövad av en oberoende instans. Undra på att folk resignerar och ger upp utan kamp inför överheten.

Jag hoppas att det ändå finns några fastighetsägare som tar upp kampen för sitt och andras rättsskydd. Tillämpningen av fastighetsskatten väcker en mängd juridiska frågetecken och i många fall framstår processen som godtycklig och chansartad beroende på t.ex. i vilken kommun en fastighet är belägen.

Men lika viktigt vore att få de grundläggande principerna testade i domstol. Kan en myndighet bete sig hur som helst i ”det allmännas tjänst” eller måste även skattebyråkrater respektera kraven på rättsskydd fullt ut? Mest intressant vore ett rättsfall där en drabbad hävdar principen om tillit/förtroende med hänvisning till att markområdet köpts i god tro om att skatt inte kommer att påföras. 25 år borde ju vara en tillräckligt lång tid för att etablera en förutsebar rättspraxis!

Harry Jansson (C)

Lagtingsledamot

Att gå till personangrepp brukar betyda att argumenten tryter. Det är helt uppenbart när det gäller Marcus Måtars osakliga reaktion på den socialdemokratiska lagtingsgruppens insändare.

Nu är det adventstid, och vi väntar på julen, att ljuset ska återvända, att solen ska skingra alla mörka moln som döljer vår himmel, både utomhus och inombords.

Det är kanske denna tid på året, som det kan vara på sin plats att tala om flyktingpolitiken och flyktinghjälp. Den är en sak, som Åländsk demokrati har engagerat sig i.

Klarlägganden gällande Enerexit Ab:s tidigare styrelses beslut och de goda samarbetsförhållandena med stadsledningen (Tage Silander, Barbara Heinonen och Emma Dahlén) där fyra till antalet konstruktiva möten hölls med fullständig öppenhet.

Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.

Det enda parti som veterligen ställt upp någon som dömts till ovillkorligt straff är Socialdemokraterna. Hur kan man då kritisera Obunden samling och dess ledning för att jag som dömts till villkorligt straff tilläts ställa upp i val för partiet?

I Ålands lagting sitter en lagtingsledamot, Marcus Måtar (Ob), med en nyligen fastslagen villkorlig fängelsedom för grovt ocker.

Regeringsförhandlingarna är i full gång. De mest tunnelvänliga partierna ska försöka snickra ihop ett handlingsprogram som alla tycker dom kan leva med. En självklar ”action point” blir förstås då att gå vidare med tunneln. Väl?

Det känns pikant att Henrik Herlin i ledaren ”Strejker med negativa konsekvenser” tlllskriver fackföreningarnas agerande en enligt sin egen värdering klandervärd ideologisk orientering (”marxism”) bara för att i nästa andetag propagera för sitt eg

I fönstren runt om Åland syns lyktor, glitter och annat pynt. Julens kärleksfulla budskap strålar ut i decembermörkret. Gör julen ännu vänligare genom att servera maträtter som inte orsakat död och lidande.

Senaste veckan har det varit mycket diskussion om vem som vetat vad när, och ifall ägarstyrningsenheten i statsrådets kansli och ägarstyrningsministern på förhand varit medvetna om finska Postis beslut att flytta 700 paketsorterare till ett avtal

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Barn i bild

Fler insändare