Publicerad 28 november 2019 kl. 21:57

Skogspolitik behövs för kolsänkans skull

Tack för att du väljer Ålandstidningen!
I oroliga tider är det extra viktigt med pålitlig journalistik. Artiklar som innehåller samhällsviktig information om coronakrisen är därför öppna för alla på vår sajt.

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv). Vi får hoppas att all energi inte läggs på att dela på den krympande kakan, utan i stället på hur man ska åstadkomma en större kaka, åstadkomma en högre produktivitet och produktion av välfärd.

Det krävs visioner, strategier och taktik. Ett konkret område där det behövs är vår skogspolitik. Skogspolitikens mål ska vara att värna om vår natur och samtidigt åstadkomma resursproduktion. Skogsresursen kan sedan genom olika förädlingssätt resultera i produkter, arbete men även naturområden; vandringsleder, svamp- och bärställen dit man söker sig för naturupplevelser och rekreation.

Kruxet är att en vettig skogspolitik sträcker sig betydligt längre än en politisk mandatperiod. Att få massaved tar årtionden, att få den eftertraktade produkten sågstock tar minst 80 år, att få en ”urskog” tar århundraden. En modern skogspolitik ska kunna balansera mellan dessa och många andra mål som berör hur vi bevarar och använder våra naturresurser.

Den förra regeringen tog fram skogsprogrammet Skogsåland 2027. Ett program där många förslag och viktiga konkreta åtgärder från beredningen till sist föll bort. Hur som helst, med stormen Alfrida blev kolsänkan man ställvis med djupa brösttoner talar om, förvandlad till en förmultnande koldioxidkälla, som kommer att leda till ytterligare skador genom insektangrepp med mera.

Men var står man nu? Har man skapat projekt och gett resurser att planera om hur våra skogar ska utvecklas och förvaltas framöver efter förödelsen? Skapat nya naturområden genom att köpa upp mark, gett stöd till skogsägare för att de ska få ut vindfällen för att påbörja förnyandet och intensifiera vården av skogen? Kanske, men det har jag nog totalt missat.

Det är ju inte det offentliga som i sista ändan ska dra tåget. Det borde ju vara det privata och näringslivet som även tar initiativ. Eftersom den privata industrin uttalat sitt ointresse för att dra tåget, måste det offentliga agera lokomotiv, eftersom följderna för samhället annars kan bli väldigt dåliga.

Man kan notera att monopol i näringslivet, vare sig de är privata eller offentligt ägda, allt som oftast är ineffektiva ur samhällets synpunkt. Monopol stryper innovation, och det är genom innovation som man skapar nytt värde. Det gäller likväl skogsnäring som avfallshantering! Hoppas man i näringslivet och det offentliga börjar agera innovativt. Innovation är mer än en produktförbättring eller uppfinning (vilka ju även de behövs).

Vi får hoppas att den kommande regeringen som ett av sina prioriterade mål har ett nytt skogsprogram på listan, ett med konkreta mål kring hur man får ut mervärde i form av olika produkter (det tangerar näringspolitiken), utvecklar kolsänkan, bildar nya naturområden (Åland kunde ha mål att bli bäst i klass på det området).

Varför inte stifta om byggbestämmelserna så att byggandet i helträ/limträ med mera utan plast blir en reell möjlighet (det är ju egen behörighet)? Man vet att byggnader i stock kan bevaras över hundra år, men det vet vi inte om det nu avkrävda låg- och nollenergibyggandet kan. Satsa på lokal utbildning och spetsprojekt där konkreta ramverk och användning av tekniska träprodukter utvecklas.

Jag hoppas tjänstemännen ges möjligheter och resurser att ta fram ett dynamiskt skogsprogram tillsammans med näringslivet. Det är mer än en kolsänka vi ska värna om.

Ralf Häggblom

Liberalernas John Holmberg (JH) skjuter rejält från höften när han bemöter mitt debattinlägg ”Tänk att det krävdes en pandemi”. Man kan nästan tro att Holmberg sitter i aktern på fartyget och fiskar.

Journalistförbundet skriver på sin hemsida:

Att leva i verkligheten är viktigt, inte minst som politiker. Det verkar bestämt som om lantrådet Veronica Thörnroos och jag själv befunnit oss i parallella universum de senaste åren.

Runa Lisa Jansson skriver i en insändare att skattemyndigheterna gör allt för många utredningar, skickar onödiga skattebeslut och som en följd av detta har behov av att öka personalen.

De allra flesta finländare och ålänningar tar coronaviruset på mycket stort allvar och följer alla rekommendationer mycket noga, vilket är en fantastiskt fin sak och styrka i vårt samhälle.

”Ansökte om utkomststöd – erbjöds tält och sovsäck” var rubriken i torsdagens Ålandstidning. ”Ålänningarna måste garanteras ett skyddsnät, ett nät som inte får vara håligt i vissa kommuner” skrev man i Nya Ålands ledare samma kväll.

Fyra miljoner av Sveriges besökare är finländare.

Det är alldeles klart att skattemyndigheterna hela tiden känner ett utökat behov av sysselsättning. Man skickar ut ett flertal skrivelser om olika beskattningsbeslut och verkningarna av dessa.

Tips till ÅCA: Gör som Ålands skogsindustrier och sänk priset på råvaran. Då blir det större vinst.

”Ekonom”

Bästa vandrare! I går då jag läste tidningen angående djurkadaver på en vandringsled på Vårdö, suckade jag lite och tänkte ännu en gång – nu får sig jägarna en känga, igen...

För en tid sedan kunde vi läsa om allt lägre nativitetstal i Finland och på Åland. Endast tre kommuner på Åland har ett födelseöverskott.

Röda korset Ålands distrikt önskar uttrycka sitt starka stöd för Erika Bomans gästledare i Ålandstidningen den 5 augusti. Åland behöver stärka sin kapacitet för psykiskt stöd och psykisk första hjälp på alla plan.

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s S

Barn i bild

Fler insändare