Publicerad 28 november 2019 kl. 21:57

Skräckscenariot är redan verklighet

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal. Skälen till varför någon väljer att strejka förpassas till någon enskild rad i ett stycke.

Arbetsgivarens perspektiv och de negativa effekterna på näringen är helt dominerande. Man klandrar och nästintill hånar de fackförbund som valt att sympatistrejka med de postanställda. I glömska faller att många av de rättigheter vi tar för givna i Norden tillkommit genom just utdragna arbetsmarknadskonflikter, exempelvis åtta timmars arbetsdag och rätt till lediga dagar (veckoslut).

Att man ”flyttar” hela yrkesgrupper till för arbetsgivaren fördelaktigare kollektivavtal, exempelvis genom att överföra personal till nybildade företag (vars syfte oftast endast är att sänka personalkostnader) och kollektivavtal (trots att arbetsuppgifterna förblir de samma) är inget skräckscenario, utan något som redan sker i dag på många håll i Finland, och som fått namnet ”kollektivavtalsshopping”.

Sympatistrejker görs inte för skojs skull, utan för att det finns en reell oro (eller i alla fall borde finnas det) i samhället för de nya undergrävande metoder som arbetsgivarsidan börjat tillämpa. Tillåter andra fackförbund det som nästan skedde för Postens anställda i dag kommer även andra sektorer att riskera genomgå samma process.

Ensam är arbetstagaren svag. Endast gemensamt, och (tyvärr) genom att åstadkomma skada på näringen kan arbetstagarna visa att de menar allvar med att behålla den rättigheter som man erhållit genom överenskommelser. Blir det som Posten som arbetsgivare ville åstadkomma verklighet även i andra branscher, förväntas snart en allt större del av arbetskraften jobba på villkor och med löner som det inte går att leva på.

Skulle den medelklass som har det ganska väl ställt och som lättsamt kritiserar, gå med på att försämra sina egna anställningsvillkor i den mån att det inte längre går att försörja sina familj? Det skulle de som säkrast inte. Men verkligheten ser inte likadan ut för alla arbetstagare. Vissa eftertraktade arbetstagargrupper kan i stället förhandla sig till bättre villkor hos andra företag, och har svårt att begripa varför hela fackförbund (som inte har det privilegiet) ska visa solidaritet med arbetstagare i andra branscher.

Det är för övrigt ingen bra idé att medverka till att skapa ett arbetande prekariat i Norden, av även helt andra samhälleliga skäl än det att alla ska ha en lön som det går att leva på. Det kunde kanske Ålands media belysa i sina kommande skrivelser för att balansera rapporteringen en aning?

Det var förresten inte Pau som inte godkände utredarnas lösningsförslag. PAU avslog endast efter att det blev känt att Mediaförbundet (arbetsgivarrepresentant) förkastade lösningsförslaget. Det framgick av någon anledning inte av Ålandstidningens rubriker! Att vinklingen på nyheterna varit så ensidig är en sak – att det rapporterats fel uppgifter som späder på denna vinkling är ännu mer oroväckande.

Kaj L

Angående Anders Anderssons insändare den 21 januari:

I finsk massmedia skrivs det om föreningen som Viking Lines aktieägare bildat. En sådan förening är ett bra initiativ för att hjälpa rederiet.

I tisdagens Ålandstidningen skriver Sture Åström, sekreterare i ett nätverk som kallar sig Klimatsans, om klimatet och hänvisar till 15 av världens främsta forskare, utan att nämna vilka, inom vilka områden de är verksamma, eller på vilka grunder

Barbro Sundback (S) går till angrepp och anklagar mig som gruppledare för De obundna i Mariehamn för att inte hålla de politiska överenskommelserna. Mig veterligen har nog inte jag gjort något övertramp.

Gruppledare Barbro Sundback (S) ger sig på de andra gruppledarna i Mariehamns fullmäktige för att vi uppfattar Mariehamns-sossarnas begränsade urval när det gäller att besätta de viktigaste makt- och ansvarsposterna i Mariehamn som problematiskt i

När jag var sex år låg jag för första gången på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrar vara med på samma sätt som i dag, så jag minns att jag var väldigt ledsen.

Det är stadens ansvar att se till att vi mariehamnare trivs och har det bra. Efter att Röde Orms gratisbussar slutade har staden blivit mindre trivsam.

För några veckor sedan höll stadens kultur- och fritidsnämnd ett informationstillfälle kring konverteringen av WHA:s gräsunderlag till konstgräs. Härvid framkom det att så kallat SBR-granulat ska användas som fyllnadsmaterial.

Moderata gruppledaren Roger Jansson bekymrar sig än en gång för maktobalans och maktkoncentration, utgående från det faktum att jag kommer att sitta i stadsstyrelsen och förhoppningsvis (i skrivande stund är nämnderna inte utsedda) i socialnämnden

Det är med förvåning jag läser i Ålandstidningen den 15.1 att Anders Holmberg (Ob) och Ingrid Zetterman (Lib) har kritik mot att Mariehamns socialdemokrater föreslår Nina Fellman (S) som både ledamot av stadsstyrelsen och socialnämnden.

Nyss hemkommen från en längre resa ser jag att Marcus Måtar inte straffas för sin fängelsedom. Väldigt märkligt. Eller kanske inte.

Kommentar till ledaren den 16 januari 2020.

Klimatförändringarna anges som orsak till de omfattande skogsbränderna som härjar och har härjat i Australien.

Angående ledaren den 7 januari:

Barn i bild

Fler insändare