Publicerad 18 november 2019 kl. 21:57

Ett misslyckande för åländsk kommunpolitik

Misslyckandet med en för landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet är på många sätt ett misslyckande för åländsk kommunpolitik. Vi lever och verkar i ett samhälle på 30.000 invånare och vi förtjänar bättre än det resultat som blev slutkontentan av ett och ett halvt års förhandlande.

Närdemokrati må vara bra på många sätt men i vissa fall borde man förstå att skapa nytta för alla ålänningar framom sig själv. Jag tror inte alla är medvetna om vad vi förlorar på att fortsätta misstro varandra, på att fortsätta baktala varandra och på att medvetet föra fram osanningar i debatten om räddningsväsendets myndighetsfunktion. Jag följer diskussionerna som förs på sociala medier och förfäras över den osanning som sprids i syfte att motverka något som alla skulle tjäna på.

Vad förlorar vi då?

Vi förlorar möjligheten att kunna erbjuda alla ålänningar bästa tänkbara service inom räddningsmyndighetsfunktionen. Både administrativt men framförallt operativt. Ja, räddningsmyndigheterna är i allra högsta grad operativa. Räddningsledning, det vill säga den funktion som ansvarar för och leder en räddningsinsats i kommunal regi är ett myndighetsarbete. Det har genom hela denna process varit ett solitt krav från Räddningsområde Ålands landskommuner, RÅL, att den operativa verksamheten inte får blandas med myndigheten. Tyvärr har man missat att man inte kan dela upp en verksamhet på detta sätt eftersom den inbegriper bägge. Två räddningsmyndigheter ger en sämre service på grund av att inga gemensamma planer kan implementeras, inga gemensamma rutiner, inga gemensamma arbetsstrukturer och ingen gemensam lägesbild för hela landskapet kan erhållas.

Vi förlorar möjligheten till en god rättssäkerhet inom myndighetsarbetet. Två myndigheter som ”konkurrerar” med varandra kan mycket väl ha olika tolkningar när det gäller det lagrum myndigheterna rör sig i. Nog är det ju konstigt om samma lagstiftning ska tillämpas på olika sätt beroende på om man befinner sig i Mariehamn eller Jomala. Det är också viktigt att komma ihåg att det inte är endast en lagstiftning som reglerar myndighetsarbetet. Vi har räddningslagen, plan- och bygglagen, kemikaliesäkerhetslagen, befolkningsskyddsplanering och så vidare.

Vi förlorar möjligheten att tillsammans med respektive kommun bygga upp en likriktad och strategisk planering för det kommunala räddningsväsendet. Hur maximerar vi och effektiverar nyttjandet av det åländska räddningsväsendet? Ska en kommungräns mellan två myndigheter verkligen förhindra ett effektivt räddningsarbete så som det gör i dag? Gränsområdet mellan Mariehamn och Jomala växer så det knakar men tyvärr finns det en linje mitt i som förhindrar ett samarbete. Det är något som drabbar dig som skattebetalare.

Vi förlorar möjligheten att lyfta in landskapets alarmcentral i en gemensam myndighet. Alarmcentralen som är spindeln i nätet vid olika typer av händelser i landskapet kunde ha ingått i den gemensamma myndigheten och därmed ytterligare utökat effektiviteten gentemot dig som mottagare av servicen.

Dessutom förlorar kommunerna och dess avtalsbrandkårer möjligheten till ett likriktat arbete då det gäller till exempel driftsavtal, befolkningsskyddsfrågor, servicenivåbeslut, upphandling samt många andra för små kommuner tunga uppgifter.

Det gick inte denna gång heller men nu tar åtminstone Mariehamns stad och dess Räddningsverk nya tag, siktar på framtiden och den som vill följa med oss i gott samarbete är varmt välkommen att ta kontakt.

Karl Nordlund

Tf. räddningschef

Med spänning kastade jag mig över det nya regeringsprogrammet för att läsa om den nya regeringens planer för äldreomsorgen.

Angående regeringens eventuella kostnader för avbryta kortrutten/tunnel till Föglö. Här är mina svar på frågorna.

• Vad kommer skadestånden bli på avbruten upphandling av kortrutten?

Sent ska en syndare vakna.

I den ursprungliga insändaren från S-lagtingsgruppen kritiserades Obunden samling och dess partiledare för att man tillåtit att jag fick ställa upp som kandidat i lagtingsvalet trots att jag av Åbo hovrätt hade dömts till ett villkorligt fängelsst

Då Alexander Kerenskijs provisoriska ryska regering störtades 7 november 1917 i vad som senare kom med sovjetisk terminologi att kallas ”oktoberrevolutionen” blev följden en skarp tudelning av det politiska fältet i Finland.

I början av mars 2019 fick styrelseledamoten Birgitta Johansson, ledamot av stadsstyrelsen, i uppdrag att boka ett presentationstillfälle inför stadsstyrelsen där utvärderingar, erfarenheter och arbetssätt skulle presenteras.

Att gå till personangrepp brukar betyda att argumenten tryter. Det är helt uppenbart när det gäller Marcus Måtars osakliga reaktion på den socialdemokratiska lagtingsgruppens insändare.

Nu är det adventstid, och vi väntar på julen, att ljuset ska återvända, att solen ska skingra alla mörka moln som döljer vår himmel, både utomhus och inombords.

Det är kanske denna tid på året, som det kan vara på sin plats att tala om flyktingpolitiken och flyktinghjälp. Den är en sak, som Åländsk demokrati har engagerat sig i.

Klarlägganden gällande Enerexit Ab:s tidigare styrelses beslut och de goda samarbetsförhållandena med stadsledningen (Tage Silander, Barbara Heinonen och Emma Dahlén) där fyra till antalet konstruktiva möten hölls med fullständig öppenhet.

Nej, det var ingen anonym ”kortfilm”, ”visad på Sjöfartsmuseet”, som så inspirerade kompositören Maria Grönlund att hon skapade konceptalbumet ”Songs of a sad sailor”, anmäld av Zeb Holmberg i Ålandstidningen den 4 december.

Det enda parti som veterligen ställt upp någon som dömts till ovillkorligt straff är Socialdemokraterna. Hur kan man då kritisera Obunden samling och dess ledning för att jag som dömts till villkorligt straff tilläts ställa upp i val för partiet?

I Ålands lagting sitter en lagtingsledamot, Marcus Måtar (Ob), med en nyligen fastslagen villkorlig fängelsedom för grovt ocker.

Barn i bild

Fler insändare